Running up that hill.

Och åh att veta att man har vänner som finns där vad som än händer, som stötter dig och bara finns där om du skulle vilja prata, gråta, skratta, skrika. Det är ju verkligen det eminentaste som finns, ni! Ni drar upp mig igen när jag tror att jag har nått botten och vi skrattar och skrattar och låtsas lite som om världen vore okej, att det rullar på liksom. Men nu är det bestämd, den sjuttonde januari flyttar jag till San Diego, Californien.
Det som först kändes som en dröm, blir allt verkligare nu och jag börjar få lite ångest. Vi har ju alla sett de där highschoolfilmerna. Och åh åh åh vad jag kommer sakna er, er som håller ihop mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0